Levande igen?!
Så jag var tillsammans med en kille i 1½ år och det var det bästa förhållandet jag haft och längst, men det var också det sämsta. Jag vet inte hur jag förklarar det, men jag förtjänar bättre. När man kommer på det, så har man kommit en lång bit på vägen. Jag haft mycket mycket värre, men det är som man säger......man lär sig av sina misstag.
I början av det förhålandet så var jag nöjd för första gången i mitt liv om allt. Jag hade precis börjat skolan, självförtroendet var uppe, allmänt glad och som tyvärr många töser tänker på så var jag nöjd med min vikt. Katastrof jag vet.......bara tanken är jobbig, men men.
Efter 1½ år så gick jag upp 7 kg, vilket är MYCKET, självförtroendet på botten och skolan vil jag bara bli klar med. jag flyttade nydligen ner från kastd för att jag inte orka mer. Jag var låst där uppe och såg ingen förändring snart och en hemsk ensamhet kan inträffa oftare än du tror.
Jag flyttade iaf till mina föräldrar igen och har börjat träna, få igång intresset för min skola och tar en dag i taget med självförtroendet. Jag har börjat prata med en kille på en sida på internet som är mer safe än en chatt =P. Han är jätte trevlig och han har sett mig på bilder som jag fotade i somras, men vet ni vad VINKLAR i en kamera kan göra. Jag vet det är patetiskt, men jag vågar inte träffa honom för en sådan kille gillar inte vad han ser när han träffar mig.
Vi klickar på så många sätt annars, vi pratar likadant skriftligt som muntligt och intressena är så olika som de kan vara, men ändå så nära.
Detta är en kille som min familj hade godkänt och det betyder mycket. Jag har gjort så de har stått ut med mycket under mina få förhållanden. Men det har varit förhållande som min familj har försvunnit i bakgrunden om jag såh ville eller inte. Jag vill inte vara det svarta fåret i familjen längre, jag vill vara någon som de är lika stolt över. jag vet att de är där, men det finns alltid något som fattas när de anser man tar fel beslut. Jag vet inte vad jag pratar om.
Men iaf, i mitt huvud tänker jag att om jag kan göra så han håller ut i iaf en månad nu så hinner jag förlora de 7 KG som har lagt på mig och då kanske han gillar mig. Jag är sååååååå dum i huvudet, emn jag kan inte hjälpa hur det funkar i ens hjärna med ett lågt självförtroende. Han är såklart smal, vältränad men inte för mycket, söt, trevlig och har mycket saker för sig. Man har inte koll hela tiden =). Men han påstår att jag gör han knäsvag genom bara en bild jag har tagit på mig själv.
Jag ser INTE ut såhär eller iaf inte i mina ögon......en nyare bild har jag inte för jag har gett upp att fota mig själv =P. Det blir nuförtiden mer radering vettni. Jaja, nu ska jag sluta och deppa om detta och fortsätta min "onda plan". Ska iväg och simma med syrran och mina kära pappa.
I början av det förhålandet så var jag nöjd för första gången i mitt liv om allt. Jag hade precis börjat skolan, självförtroendet var uppe, allmänt glad och som tyvärr många töser tänker på så var jag nöjd med min vikt. Katastrof jag vet.......bara tanken är jobbig, men men.
Efter 1½ år så gick jag upp 7 kg, vilket är MYCKET, självförtroendet på botten och skolan vil jag bara bli klar med. jag flyttade nydligen ner från kastd för att jag inte orka mer. Jag var låst där uppe och såg ingen förändring snart och en hemsk ensamhet kan inträffa oftare än du tror.
Jag flyttade iaf till mina föräldrar igen och har börjat träna, få igång intresset för min skola och tar en dag i taget med självförtroendet. Jag har börjat prata med en kille på en sida på internet som är mer safe än en chatt =P. Han är jätte trevlig och han har sett mig på bilder som jag fotade i somras, men vet ni vad VINKLAR i en kamera kan göra. Jag vet det är patetiskt, men jag vågar inte träffa honom för en sådan kille gillar inte vad han ser när han träffar mig.
Vi klickar på så många sätt annars, vi pratar likadant skriftligt som muntligt och intressena är så olika som de kan vara, men ändå så nära.
Detta är en kille som min familj hade godkänt och det betyder mycket. Jag har gjort så de har stått ut med mycket under mina få förhållanden. Men det har varit förhållande som min familj har försvunnit i bakgrunden om jag såh ville eller inte. Jag vill inte vara det svarta fåret i familjen längre, jag vill vara någon som de är lika stolt över. jag vet att de är där, men det finns alltid något som fattas när de anser man tar fel beslut. Jag vet inte vad jag pratar om.
Men iaf, i mitt huvud tänker jag att om jag kan göra så han håller ut i iaf en månad nu så hinner jag förlora de 7 KG som har lagt på mig och då kanske han gillar mig. Jag är sååååååå dum i huvudet, emn jag kan inte hjälpa hur det funkar i ens hjärna med ett lågt självförtroende. Han är såklart smal, vältränad men inte för mycket, söt, trevlig och har mycket saker för sig. Man har inte koll hela tiden =). Men han påstår att jag gör han knäsvag genom bara en bild jag har tagit på mig själv.
Jag ser INTE ut såhär eller iaf inte i mina ögon......en nyare bild har jag inte för jag har gett upp att fota mig själv =P. Det blir nuförtiden mer radering vettni. Jaja, nu ska jag sluta och deppa om detta och fortsätta min "onda plan". Ska iväg och simma med syrran och mina kära pappa.
